Idag känns det extra viktigt att skriva om och tänka på Kristian Gidlund, som gick bort igår efter flera års kamp i cancer. Minns hans sommarprat och får hjärtsorg och magkramp. Finare och mer valda ord får man leta efter. Tänker att nu får han vila och inte kämpa mer mot något som inte går att bekämpa. Med tårar i ögonen och med hjärtat omlindat av en varm filt kommer jag minnas hans vackra ord och kamp.
Hör om glittrande stunder från staden, när låten spelades, när vännerna samlades när tårar fälldes. Jag kunde inte vara där själv. Och det smärtar mig fortfarande. Jag försöker ta en stund i taget. En liten åt gången. Får se hur jag lyckas. Så mycket nu är bara trötthet och ett stillsamt mörker.
Någonting långsamt över oss.
Från Kristians blogg, den 3de september 2013, i kroppen min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar